G'Day Mates!
Medans ni sov sa svalde vi minst 3 liter havsvatten var, och drog upp ett orakneligt antal skrubbsar med god hjalp av vara Boogie Boards och 2 meter hoga vagor.. men mer om det sen!
De tva kvarvarande musketorerna har alltsa anlant till Byron Bay, detta mekka for nyrika aussies och overvintrande hippies fran 70-talet (nej, det inkluderar inte oss).
Vi vet inte riktigt vad vi forvantade oss, men det var inte som vi trodde... does that make sense? Det ar som en Snaeck-strand (den pa Gotland) pa stereoider blandat med en tvattakta turistfalla, fast jakligt nice anda...
Hur som helst, pa vagen hit - efter att Eva lamnade oss - sa hann vi med ett 4-dagars stopp i Nambucca Heads hos Markos morbror Urpo och hans fru Eila. Toppen!! Vilken lyx att fa ett eget rum och hemlagad mat i drivor.
Det enda lilla abret var att det fanns en hel del kryp i Nambucca... Urpo visade oss glatt en brutalt hemsk Huntsman-spindel som tydligen inte vaver nat, utan springer ikapp sitt byte... det kan ge er en aning om hur snabbt den kutar ner i byxorna pa en intet ont anande svenne... Har ar dock en idolbild pa en av husets tva stammisar, som vi efter mycket nervost och noggrant studerande vagade narma oss tillrackligt for att fa en bild... observera dock att av sakerhetsskal sa ar fingret 50cm fran spindeln...
Uber-Urpo, 65 ar snart (eller redan?), drog med oss pa hiking i Never-Never regnskogen (ja, den heter sa) med tillhorande klattring pa hala klippor till vattenfalls-baden. Dock sa var det ingen som rakade beratta for oss att skogen bokstavligt talat kryllade med blodiglar som lag pa stigarna (!!) och bara langtade efter lite svenskt lammkott.
Urpo gick i sandaler, troligtvis van efter dryga 30 ar i bushen, medans Jonas och Marko utforde en rituell dans var femtionde meter och sprayade det giftigaste som fanns att uppbringa i ryggsacken pa de forbaskade blodiglarna. Trots var blodigel-kontroll, utford med militar disciplin och svensk ingenjors-precision, sa lyckades ett par jaklar att bita sig igenom strumporna och lemlasta oss stackars turister. Dock sa kandes det battre nar vi kom fram och Urpo plockade ut i genomsnitt 3 iglar mellan varje ta... skrattar bast som skrattar sist! Det vred sej lite i magen nar Urpo stod och grillade medans det rann blod nerfor fotterna pa honom.
Urpos fru Eila foreslog snallt att vi kunde ta pa oss strumpbyxor som skydd, men dar nagonstans lag gransen mellan manlighet och avsky for ackliga blodsugande djur...
Vattenfallen var varda modan, det var drygt 1,5 timmar tur och retur nedfor berget, och gosse vad vi blev belonade! Det hade regnat rejalt i omradet veckan innan vi kom, och enligt de gamla gubbarna i byn sa hade det inte varit sa mycket vatten i floderna i manna-minne.
(om ni tittar noga sa kan ni se Marko nere i bild, lite till vanster om mitten...)
Dock sa gjorde denna vatten mangd den tilltankta poolen helt obrukbar, men modernatur kompenserade for blodiglarna och hade ordnat en helt ny bassang som vi kanske var de forsta som badade i.
Kallt som tusan, men helt outstanding!
Efter badet var det klattring upp, vilket innebar svett och langtan efter ett nytt bad ganska omgaende. Vi hittade det andra vattenfallet, och oh boy! (fotnot: Ni som var med pa vandringen fran Riksgransen och brot tanaglar och skar upp diverse kroppsdelar i glaciarforsen vet den sanna definitionen pa kallt vatten..) Detta var ganska kallt... Marko var nere forst och doppade modigt tarna i vattnet och ryggade tillbaka som en skadad hund, bara for att se bush-Urpo gora arets magplask i vattnet... Det var bara att bita ihop och hoppa i!
Vi hann aven med en slaktvisit (Anna-Liisa: detta far du aldrig beratta) till min kusin vid Coffs Harbour som jag inte ens visste om att jag hade... med 9 morbroder och en moster kanner jag mig ursaktad, men lite koll borde man ju iofs ha.
Hur som helst, Jukka med familj bjod pa en dunder BBQ, Jonas och Urpo drog ivag pa mountainbikes - guidade av familjens 6-ariga djungelguide, tillika cykelfantom, Michael. Det visade sig dock i skogen att han inte kunde sin bush tillrackligt val, men allihopa hittade hem tillslut.
Medans vi satt och sippade folkol pa verandan fick vi besok av vara hoppande vanner ur bushen. Dessa sag inte sa snalla ut som dom pa zoo:t sa det blev inget klapp och matande..
Daremot sa verkade Jukkas tva Shefford-terriers (sp?) makta sugna pa en bit kanguru-rumpstek. (vi lyckades fanga en pa bild efter att dom sprungit sig trotta..)
Efter att ha turnerat Nambuccas sista, och kanske Australiens tommaste, strand med potatismjols-sand (det knarrade nar man gick) sa sa vi adjo tidigt imorse till familjen Ylinen och for norrut med Grayhound's troligtvis sunkigaste buss.
Bussens sista rader var mer eller mindre drankta av ett lackande AC-aggregat pa busstaket. Till var stora skadegladje (den enda sanna gladjen) observerade vi hur en stackars liten Japansk tjej, 2 rader framfor till hoger om oss, blev uppvackt vid 06.15-rycket av vad som bast kan beskrivas som en hink med vatten i ansiktet som orsakades av en kraftig hogersvang och hastig inbromsning i nedforsbacke. Mycket roligt for oss, inte sa kul for henne, men hon tog det med ro, som bara Japaner kan gora.
Sa vi anlande som sagt till Byron Bay, dock drygt 2 timmar fore Grayhounds tidtabell (med en buss som forovrigt lamnade hallplatsen 45 innan utsatt tid).
Vi slosade inte manga minuter pa att hitta hostel, bokade rum, slangde in vaskorna, smetade in SPF30+ av gammal vana, letade reda pa hostellets gratis boogie boards och joggade over vagen ner pa stranden och in i vagorna... and the rest is, as they say, history...
Byron Bay behover helt klart utforskas noggrannare, bade dag- och nattetid.
Until then!
